Den åländska själen

Efter en liten diskussion på fb under mitt inlägg om smygfinskan (Den finska smygattacken) blev jag att fundera på Åland och ålänningen.
När jag läser åländsk historia blir jag alltid både lite stolt och impad. Vilka jäkla killar det fanns förr. Visst, historia kan försköna, men ändå... Nog fan var gubbarna och tanterna tuffare förr. Man var liksom lite stor på sig för att man var ålänning, det var något man var stolt över. Ålänningen var ett driftigt folk som kunde ta hand om sig själva.

 Ålänningen var driftig och företagsam.
Ålänningen fiskade och jagade.
Ålänningen byggde skutor
Ålänningen seglade världen runt.

Den viktigaste punkten tycker jag ändå är att det känns som att ålänningarna mer stod upp för varandra förr. Man hjälptes åt, man uppmuntrade.
Nuförtiden är den åländska avundsjukan ganska känd. Man vill ogärna att det ska gå bra för grannen, går det bra för grannen så är det bara för att han fötts med en silversked upp i kolluckan.

Var tappade vi det här tänket att ålänningar kan? Vart försvann uppbackningen när saker går lite sämre?
Fiskodlingen är i blåsväder t.ex... Det är ju ingen som känner för att slänga in ett gott ord för dem, de har ju håvat in så mycket stålar tidigare, nu får de se hur vi andra har det.

Bönderna är ett utdöende yrke.... Kanske de inte skulle köpt sin femte traktor och byggt ut lagård med EU pengar. Speciellt bönderna brukade även jag tracka ner på lite tidigare. Min blogg verkar även bli en liten rannsakan för mig själv.

Kanske vi redan i skolan borde bli bättre på att lära ut den åländska historian. Kanske vi måste bli lite mer nationalistiska, även det redan i skolan. Det är många ålänningar som har kämpat hårt för det Åland vi har idag.
Inte bara de gubbar man direkt kommer att tänka på, såsom Sundblom och Björkman utan även de fiskare, jägare och bönder som kämpat med att gemene ålänning skulle ha mat på bordet. Man kämpade tillsammans i det tysta, man hjälptes åt.

Min mormor var uppvuxen i skärgården i Simskäla. Hon berättade hur hennes pappa hade fullt upp med att se till att de fem barnen skulle ha mat på bordet, det var kärvt ibland som hon uttryckte det. Visst, hon smilade upp sig ibland och berättade att man nog överdriver om man tror att de bara satt och gnagade på gamla brödkanter, havet var ju fullt med fisk. Nåväl, de hade mat så de klarade sig hyfsat. Men även fast det var gränsfall så såg de även till att alla omkringliggande också hade mat. Var det någon som hade det lite sämre så åkte någon av barnen dit med mat oberoende om man hade tillräckligt eller för lite.

Man fröjdades tillsammans och man led tillsammans helt enkelt.

Tänk om vi skulle få tillbaks det tänket igen.
Vi ålänningar kan och vi ställer upp.
Visst ställer vi fortfarande upp för varandra, se bara på Alfrida, ett typexempel. Varför finns inte den mentaliteten hela tiden? Är det vår krismentalitet?

Tänk om vi ålänningar skulle gå ihop mot saker vi tycker är fel. Har någon följt med läget i Hongkong? Där gick man jävlar i mig ihop.
Ledda av en 22 åring gick miljoner människor ut på gatan och protesterade mot att Kina ville ha ett utlämningsavtal med Hongkong.

Tänk om 30.000 ålänningar skulle visa finska staten att vi vill ta hand om vår egen beskattning så vi skulle slippa vara kidnappade av staten?
Tänk om 30.000 ålänningar skulle visa upp missnöjet med att EU förstör vårt småskaliga fiske och jordbruk genom sina öppna gränser samtidigt som man fukkar upp miljön med alla långa transporter.

Tänk om vi helt enkelt skulle gå ihop och ge bönderna, jordbrukarna och fiskarna vårt stöd. Visa att vi vill att de ska ge oss mat på bordet.
Då skulle vi äta som kungar samtidigt som vi minskar vårt personliga co2 utsläpp.

Jag tycker vi ska leta fram den åländska själen igen.

Tack för att du läste. Dela om du tyckte det var läsvärt.