Den nedvärderade dagistanten

Det finns en sak jag håller kärare än något annat och det är mina barn. Jag tror jag pratar för alla föräldrar när jag säger att barnen är det absolut viktigaste vi har, därför blev jag mäkta förvånad och arg över en diskussion jag hade idag
.
Jag är den i vår familj som oftast lämnar småbarnen till dagiset i vår familj. Mina arbetstider passar bra för det, de får sova lite längre än om de skulle behöva stiga upp lika okristligt tidigt som min underbara fru.
Jag tycker om att lämna dem till dagis även om det ibland kan vara världskrig på morgonen för att få i dem frulle, borsta hår och tänder, hitta kläder och allt sånt där som hör till.
När vi väl sitter i bilen så är allt det glömt.

Jag ser alltid till att ha gott om tid när jag lämnar dem, jag vill liksom inte bara slänga in dem och ropa hej då.
Med den yngsta måste man dock lämna så snabbt som möjligt, blir man långdragen så vill han inte stanna där. Det händer ju att han tokvägrar ibland och galltjuter när man ska åka men då finns det alltid någon glad personal som med några enkla pedagogiska knep lyckas få honom att glömma allt det jobbiga med att separeras från sin trygghet en liten stund.
Personalen på hans avdelning är helt fantastisk. Personalen på alla dagis jag kommit i kontakt med är faktiskt helt fantastisk.
När jag sen lämnar den lite äldre tjejen så brukar det ta tid, jag har väl aldrig lyckats lämna henne snabbare än runt 20 minuter. Inte för att det är något problem med att lämna henne men jag tycker det är så fasligt kul med alla ungarna där på dagiset så vi brukar sitta ner och prata goja en stund. Ungar är skitroliga när de får berätta saker i lugn och ro.
Jag tycker det är oerhört skönt att ha den ynnesten att kunna ta det så lugnt vid morgonlämningen. Man ser de andra stressade föräldrarna som ibland nästan i panik skickar in ungarna och rusar iväg till jobbet.
Ibland är det barn som, liksom min yngsta, inte vill bli lämnad på dagis och tårarna sprutar, ibland är det ungar som har så mycket spring i benen så hela dagiset känns som ett kaos. Ibland är det något barn som har en medicinering som måste skötas där på dagiset.
Mitt i all den här kommersen finns det några personer som styr upp allt. Alltid lika lugna, lika glada, lika kunniga. Jag menar ju givetvis personalen. Jag är övertygat säger på att vi har Europas bästa barnomsorg, kanske rent av världens bästa.
Jag känner mig oerhört trygg i att lämna mina barn åt dem. Mina barn är det i särklass viktigaste jag har och jag överlåter gärna ansvaret till personalen medan jag är på jobb.
De tar hand om mina barn ca 7 timmar per dag och de gör det med bravur.

Det som gjorde mig både arg och förvånad i morse var att jag i vanlig ordning satt och pratade med både ungarna och personalen och vi kom in på löner. I min naivitet trodde jag att det var rätt bra betalt att jobba på dagis. Det är ju ett jobb med oerhört stort ansvar.
Tänk vad fel jag hade. Varje månad får personalen en förolämpning från kommunen i form av lönekuvertet. Det är skrattretande.
En av de jag pratade med har jobbat över 30 år inom dagisverksamheten. Personen har utbildning inom området och har säkert gått otaliga kurser under årens gång.
Hon förklarade att en kille i hennes närhet hade utbildat sig till elektriker och på sitt första jobb fick denna person högre ingångslön än vad hon har efter 30+ år på dagis. Elektriker är inget högavlönat jobb, jag vet för jag har jobbat nästan 10 år som elektriker.
Fattar ni hur sjukt det är?
Inom barnomsorgen börjar det bli svårare och svårare att få tag i kompetent och utbildad personal. Är det någon som tycker det är konstigt?
Jag läste faktiskt en rubrik på Ålandstidningen att sjöfarten har svårt att få tag i personal också.
Vet ni vad, se över lönerna och fundera lite.
Vill man locka folk så måste man se till att lönerna lockar.

För många år sen så jobbade jag ett tag med att köra lite lastbil efter att jag hade blivit arbetslös, under samma period så jobbade jag även en månad på posten. Bägge de jobben var av den karaktären att man inte behövde någon speciell utbildning. På bägge de jobben hade jag högre lön än vad personen på dagiset har.

Nu kommer vi in på politiken igen.
Man tänker väl lite förenklad att barnomsorgen är något som sossarna borde ha under sitt beskydd. Vård och omsorg brukade tidigare förknippas med röd färg.
Sossarna har suttit i regering väldigt länge och haft stort stöd i kommunerna, hur har de missat att vi förnedrar och nedvärderar vår dagispersonal genom att ge dem kryplöner?
Varför är det ingen som säger att vi måste få upp dessa löner?
Jag bor i Jomala. Jomala är en rik kommun. Jomala växer så det knakar. Varför är inte vår dagispersonal värd mer än svältlöner?

Här kommer ett litet löfte från mig. Om jag får in foten i kommunen efter höstens val så tänker jag kämpa för att barnomsorgen ska få högre löner. Det här är inte okej.